Johann Brindorfer föddes i en bondfamilj i Parzham i Bayern i Tyskland den 22 december 1818. Samma dag döptes han i den helige Wolfgangs kyrka där hans föräldrar arton år tidigare lovat varandra kärlek och trohet för hela livet i äktenskapets sakrament. Dessa fromma makar prövades hårt. Fem av deras tolv barn dog redan i barndomen. Sin stora förlust kunde de dock se på med trons ögon. Tiderna var svåra men livet hemma på gården var fridfullt och harmoniskt. Familjen kände inte av någon nöd. Hemmet var också alltid öppet för de fattiga och för gäster. I sex år gick Johann i skolan i Weng. Där fick han den grundläggande utbildningen. Familjelivet var genomsyrat av kärlek och djup fromhet. Varje kväll bad man aftonbön tillsammans. Varje söndag deltog familjen i den heliga mässan och varje lördag bad man gemensamt den heliga rosenkransen.
När Johann var bara fjorton år gammal dog hans mor. Två år senare förlorade han också fadern. Hela sin ungdom tillbringade han på familjens gård. Ofta, även på vardagar, gick han trots den långa vägen till kyrkan för att delta i den heliga mässan. Varje dag bad han den heliga rosenkransen. Det hände att han tillbringade hela nätter i bön på sitt rum. Han utmärkte sig för en stor Mariafromhet. Vid arbetet sjöng han ofta de många, vackra Mariahymner som han lärt sig i kyrkan. På hennes högtider gick han till fots för att besöka hennes närbelägna sanktuarier. Också hemma bad han ofta framför hennes bild. Han var en mild, öppenhjärtad ung man med gott inflytande på sina jämnåriga trots att han var blyg. Alltid fåordig arbetade han hårt på gården. När det var möjligt sökte han ensamheten för att inte förlora den inre samlingen och kunna umgås med Gud i sitt hjärta. Ofta sågs han bedjande tidigt på morgonen framför kyrkans port i väntan på att kyrkan skulle öppnas. Varannan vecka gick han troget till bikt hos fader Franciskus Xavier Dullinger. I samklang med tidens anda tillhörde han flera olika brödraskap. Han deltog också gärna i reträtter och de så kallade folkmissionerna för att lyssna till Guds Ord. En av folkmissionerna i den heliga Annas kyrka i Ering år 1838 gjorde ett starkt intryck på honom och visade sig vara avgörande för hans framtid. Det var då han började känna av kallelsens röst. Han hade dock svårt att urskilja vilken av de många ordnarna han skulle välja. Hans erfarne biktfader som kände hans hjärta sade då till honom: ”Träd in hos kapucinerna, där är din plats”. Och han gjorde så.
Den trettioettårige Johann Brindorfer delade upp sin egendom mellan sin hemförsamling i Weng, de fattiga och Bonifatiuswerk och i september 1849 knackade han på kapucinbrödernas port i Alltötting för att be om inträde i deras orden. Han skickades till novitiatet i Laufen och tillsammans med den kapucinska ordensdräkten tog han emot ett nytt namn, broder Konrad av Parzham. Där hjälpte han till i trädgården och fruktträdgården. I novitiatet fick han bronkit som gav komplikationer för hans återstående liv.
Efter novitiatet skickades broder Konrad till kapucinklostret i Altötting där han stannade i fyrtioett år, ända till sin död. Det är Bayerns och hela Tysklands mest kända Mariahelgedom, som kapucinbröderna ansvarar för. Denna vackra pilgrimsort kallas Bayerns och hela Tysklands hjärta. Broder Konrad var lycklig över att få tjäna Jungfru Maria i hennes sanktuarium. Han blev klostrets portvakt. På grund av de stora pilgrimsskaror som ständigt strömmade dit var det en tung och mycket ansvarsfull uppgift han fick ägna sig åt fram till sin död. Dagarna var långa och mödosamma men han klagade aldrig.
Medbröderna såg honom ofta bedjande på knä i brödernas kapell eller i kryptan där kapucinbrödernas gravar fanns. I början bad han hela nätterna igenom. Men när hans föreståndare upptäckte detta förbjöd han det för att den överarbetade brodern inte skulle förstöra sin hälsa. Han sov inte mycket. Han var mycket arbetsam och alltid disponibel. När sakristanbrodern blev sjuk tog broder Konrad gärna över också hans uppgifter. Varje dag fick han stiga upp klockan 3.30 för att öppna kyrkan. Sedan förberedde han för mässorna och ministrerade i två mässor. Från klockan 6.00 på morgonen skulle han finnas disponibel vid klostrets port för att ta emot dem som kom dit i olika ärenden. Klostret besöktes av tusentals pilgrimer. Vid klostrets port tog han emot mässintentioner, delade ut allmosor åt de behövande och talade med besökare.
Han älskade barnen och de kom gärna till honom. Han tog varje tillfälle i akt för att undervisa dem i katekesen, lära dem be, uppmana till det goda och lära dem rosenkransbönen. Han hade också oändligt tålamod med dem, även när de skämtade med honom och gång på gång ringde på porten utan anledning så att broder Konrad måste springa fram och tillbaka. Han tappade inte tålamodet ens när han blev gammal och krafterna började svika honom. Arbetet avslutade han först klockan 21.00 på kvällen. Så var det dag ut och dag in i hela fyrtioett år.
Varje dag vid 11-tiden kom de fattiga för att få ett enkelt mål mat i klostret. Det var broder Konrads uppgift att ta hand om dem. Klostrets kockar fick då gömma mat för att han inte skulle ge bort allt. Mellan klockan 12.30 och klockan 14.00 hade han sin rast. Men i stället för att vila brukade han promenera i trädgården och be rosenkransen eller vara i tillbedjan. I en av klostrets korridorer fanns ett litet fönster genom vilket man kunde se in i kyrkan och se tabernaklet. Det var broder Konrads favoritplats. Dit brukade han bege sig så ofta han kunde. Under sina få lediga stunder älskade han att läsa Bibeln eller Tomas a Kempis berömda bok ”Om Kristi efterföljelse”. Det var hans andliga föda.
Han hade stor andakt till Jungfru Maria och till Herrens lidande. Den helige Josef Jungfru Marias Brudgum, den heliga Anna Jungfru Marias moder, den helige fader Franciskus av Assisi samt hans heliga medbröder, den helige Felix av Nicosia och den helige Serafin av Montegranaro var hans favorithelgon. Åt dem anförtrodde han sina bekymmer och bad om deras förböner både för sig själv och för dem som bett honom om förbön. Dessa helgon var hans riktiga vänner. Trots att han nästan alltid var omgiven av människor älskade han tystnaden. Tack vare den kunde han behålla den inre samlingen och ha Gud för ögonen under arbetet. Alltid diskret och tystlåten mötte han alla med godhet och tålamod. Stor förtröstan på Guds försyn kännetecknade honom. Han skrev: ”Jag är alltid nöjd och allt anförtror jag åt Gud. Ur den himmelske Faderns hand tar jag emot allt med tacksamhet. Både lidande och glädje. Gud själv vet vad som är bäst för mig”. Han skrev också: ”För att öva mig i tålamodets och ödmjukhetens dygder räcker det för mig att se på korset som för mig är livets bok. På det sättet lär jag mig att vara ödmjuk, mild och tålmodig, alltså lär jag mig att bära korset”.
Den enkle kapucinbrodern var också medveten om att Kyrkan till sin natur är missionsinriktad. Att vi alla på olika sätt är sända att missionera, att dela med oss av det dyrbaraste vi har – vår tro. Han brann för missionerna och var angelägen om att evangeliets ljus skulle spridas bland hedningar och icke troende. När ordens generalföreståndare pater Bernard av Adermatt anförtrodde missionerna i Chile åt Bayerns ordensprovins blev broder Konrad mycket lycklig. Med stor entusiasm samlade han materiella medel för missionärerna. Han bad också varmt för missionens framgång.
Den 18 april 1894 ministrerade han för sista gången i den heliga mässan. Efter mässan kände han att döden nalkades och han var tvungen att gå till sängs. Sängliggande bad han oavbrutet den heliga rosenkransen. Den 19 april klockan 15.00 tog han emot de sjukas smörjelse och viaticum. Den sjuttiosexårige broder Konrad av Parzham insomnade stilla i Herren i sin klostercell i Altötting den 21 april 1894 klockan 19.00 på kvällen. Under broder Konrads korta sjukdom fram till hans död bad hans barn den heliga rosenkransen för honom utanför hans fönster. Den 24 april efter rekviemmässan begravdes han i klostrets krypta.
Den helige broder Konrad av Parzham saligförklarades av påven Pius XI den 15 juni 1930. Helgonförklarad blev han av samme påve den 20 maj 1934. Han är den förste tysken som helgonförklarats efter reformationen.
I den kyrkliga konsten framställs han i sin bruna kapucindräkt omgiven av barn eller av de fattiga. Han firas i Kyrkans liturgi den 21 april, på årsdagen av sin himmelska födelse.
br. Robert M. Zuczkowski OFMCap